Vill påpeka att det som jag skriver nedan är endast min uppfattning och ingen annans. Jag vill inte heller förmedla någon sorts "tyck synd om mig" känsla utan behöver bara skriva av mig för att sedan kunna sätta punkt för en av mina stora upplevelser i mitt liv.
Jag brukar kalla det för världens bästa jobb då det är helt fantastiskt att få arbeta med blodgivare som kommer frivilligt för att de vill dela med sig av sig själva för att rädda liv. Helt underbart är det också att hjälpa tex en stickrädd igenom processen för en lyckad tappning. De flesta är på gott humör och tycker det är trevligt att komma, snacket och diskussionerna kan gå högt i tak ibland när man har lärt känna dem lite ytligt. "Bonnahumorn" kan göra min dag och jag skrattar när jag går hem. Det är även fantastiskt att få jobba på labb där jag har tagit fram rätt blod till patienter så de kan överleva några veckor till. Eller så är det någon olycka eller operation som gått snett och det kan bli bråttom, men även då klappar jag mig på axeln lite för att jag har gjort mitt allra bästa i en kedja av livsuppehållande åtgärder.
Ca 80 % av min tid har jag varit i Hässleholm på en liten blodcentral under Kristianstad som är huvudort. Jag har hållit ställningarna när en efter en personal gått i pension eller slutat av annan anledning. Jag har blivit en lite "allfixer" och kan arbetsplatsen i sömnen, vad som ska göras och när. Det gick tom så långt att medarbetare på skoj sa att de skulle till "Linns place" istället för Hässleholm. Jag frågade för några år sedan om jag inte kunde bli platssamordnare när jag ändå gjorde alla uppgifterna. Chefen tyckte då inte det, hon såg inte att behövdes någon. Vi är bemannade 2-3 pers och under somrarna är det långa perioder med bara 2 pers., dvs jag och en till. Under upplärningsperioder som har ökat med nya medarbetare kunde det ofta vara jag och en ny person som gav mig extra stort ansvar. Inte nog med att allt skulle skötas på tappningen, labbet, expedition så skulle jag även se till att en ny person fick lära sig allt om blodcentralens arbete. Nåväl jobbigt men det gick bra, och jag gick ofta hem stolt över mig själv. Något annat tack fanns aldrig.
De senaste 3 åren har jag även haft blodgivarkonsulentansvar. Här godkände jag alla nya blodgivare, godkände specialkomponenter och var ofta en länk mellan läkare och blodgivare. Alla saker som det var problem med hamnade i min korg/mail. Frågor från personalen sparades för diskussion med mig. Alla blodgivare i vårt område (Kristianstad-Hässleholm-Simrishamn) som av olika anledningar inte fick lämna blod ringdes upp av mig. För något år sedan slog jag larm att uppgifterna var ohållbara och fick till stånd en blodgivarkonsulentgrupp i Skåne. Vi har de senaste året tillsammans skrivit instruktioner, ändrat metodbeskrivningar och arbetat för att flödet ska bli bättre för våra blodgivare/blodpersonal. Fantastiskt häftigt arbete.
Varför säger man då upp sig från världens bästa jobb?
Jag har varit på väg att lämna blodcentralen flera gånger innan men har vid varje gång tänkt att jag kör ett tag till med världens bästa jobb. Blodgivarna och medarbetarna har gett mig den bekräftelse som jag behövde för att klara av dagen. Samtidigt har jag påpekat vid medarbetarsamtal etc. att det måste till en ändring (se nedan) för att jag ska stanna kvar.
1. Färdtidsersättning som bara ges till Kristianstadsbor. I praktiken innebar detta att jag arbetade 5-15 timmar mer i veckan än mina kollegor för samma lön. Ofta kunde de gå redan efter lunch när tappningen stängde, kvar blev jag med alla underhållsuppgifter. Om en Kristianstadpersonal var full tid i Hässleholm en vecka kunde denne ta ut en dags ledigt veckan efter, en ledighet som jag aldrig kunde ta del av. Ofta fick jag också höra att de var värda att gå hem eftersom de "rest" så långt. Vi som reste på andra hållet till KD var inte ens värda någon restid. Facket stod på mängdens sida då det var en vinst att flertalet arbetare kan ta ut restid mellan orterna. Ca 3000 kr i månaden tjänar Region Skåne på att jag råkar bo i Hässleholm + fördelen de har att jag har närheten till Blodc i Hässleholm och kan vara på plats 07.00 vid sjukdom. I avtalet står det att det måste vara 5 mil för att ersättning ska utgå, men vi har bara 3,5 mellan Hässleholm och Kristianstad. Det står även att man ska ha den orten man arbetar mest på som tjänstgöringsort, men så har de lurat en genom att skriva in i anställningsavtalet att jag är placerad i Kristianstad. Chefen förklarade när jag skrev på anställningsavtalet att färdtiden skulle försvinna med folk som gick i pension, vilket jag lätt kunde vänta på. Så har det ju inte alls blivit idag.
2. Lönen. Tar jag bort den summa som jag fick för att godkänna blodgivare så har jag 400kr över ingångslönen efter 7 års arbete. Det enda sättet att höja sin lön är att byta arbete.
3. Så mycket ansvarsuppgifter som jag har haft men aldrig bli sedd och bekräftad. Verksamheten tar bara för givet att "någon" fixar och att saker löser sig själv.
Jag inser att det är otroligt korkat att säga upp sig utan att ha något annat arbete att gå till, men tycker nog det är ännu mer korkat att jobba under så dåliga villkor i 25 år till. Sedan är det bara tragiskt att vi inte kom till en annan lösning så jag kunde fortsätta arbeta på världens bästa jobb.
14 juli 2017
10 december 2016
En "Törn" på jobbet
Fick ett plötsligt behov av att skriva av mig... Vill påtala innan jag skriver (om min arbetsdag) att blodgivare är guld värda för att de hjälper till att rädda liv, allt utanför min "lilla" egovärld.
Det har stormat kring mig på jobbet ett tag och allt började för några veckor sedan. Jag stod och skulle sticka en blodgivare och kände mig plötsligt yr och fick avbryta och gå ur rummet. Satt och grät en stund i ett bakrum, men bestämde mig för att gå tillbaks in som om inget hade hänt. Dagen efter kontaktade jag min läkare som bestämde att jag skulle göra en medicinjustering och öka min medicin. En medicin som säkert gör nytta, men dämpar min verbala och kreativa förmåga? Detta har resulterat i en egen personförändring där jag numera är mer tillbakadragen än framåt. Pratar inte lika mycket som jag brukar (behöver inte vara negativt), men min omgivning reagerar på mig och frågar hur det är. Egentligen är jag ganska frustrerad över mig själv, men försöker hålla huvudet över ytan och bara gå vidare..."min omgivning och jag själv vänjer väl sig"
Några dagar senare händer en liten olycka som inte får hända. Jag råkar sticka en givare i en artär. Det var det sista som jag behövde just nu och all min självkänsla och självförtroende rasade i botten. Jag fick beröm för ur det hela sköttes runt omkring när en sådan incident inträffar. Chefen och medarbetare talar om för mig att alla inom vårt yrke råkar göra något artärstick genom sitt arbetsliv. Jag kunde ändå inte komma över det och mådde pissdåligt. Det är nu frågan kom om jag skulle lämna tappningsmomentet helt och hållet. Det finns ju massor med andra arbetsuppgifter att syssla med på mitt jobb. Jag godkänner blodgivare, labbsidan, och komponenter. Efter en veckas paus från tappning bestämde jag mig för att inte ge upp utan ta tag i mina rädslor.
Igår var dagen att ta tag i tappningen igen och det var som att lära om sig allt från början, jag var osäker och lågmäld i talet. Det var så vackert att blodgivare som känner mig försökte peppa mig med massor med kärlek. Precis efter att jag stack en så viskade han att "du måste lära ut det du gör". Nästa givare talade om hur skönt det kändes att bli stucken av en så vacker kvinna. Någon annan satt i stolen och grät (rädsla för nålar) som efteråt tackade och sa "det hade inte gått utan dig". En annan givare som reagerade på min tystnad och frågade hur det var och jag svarade att det är en liten down period nu. Han brast ut "Du får aldrig sluta med det du gör så bäst". Efter dagens slut så kom jag på det ironiska att det bara är blodgivarna som faktiskt kan få mitt självförtroende tillbaks och jag hoppas det går fort.
Blodgivarna gör min dag och det är verkligen världens bästa jobb när man får så mycket Skratt och kärlek tillbaks.
Det har stormat kring mig på jobbet ett tag och allt började för några veckor sedan. Jag stod och skulle sticka en blodgivare och kände mig plötsligt yr och fick avbryta och gå ur rummet. Satt och grät en stund i ett bakrum, men bestämde mig för att gå tillbaks in som om inget hade hänt. Dagen efter kontaktade jag min läkare som bestämde att jag skulle göra en medicinjustering och öka min medicin. En medicin som säkert gör nytta, men dämpar min verbala och kreativa förmåga? Detta har resulterat i en egen personförändring där jag numera är mer tillbakadragen än framåt. Pratar inte lika mycket som jag brukar (behöver inte vara negativt), men min omgivning reagerar på mig och frågar hur det är. Egentligen är jag ganska frustrerad över mig själv, men försöker hålla huvudet över ytan och bara gå vidare..."min omgivning och jag själv vänjer väl sig"
Några dagar senare händer en liten olycka som inte får hända. Jag råkar sticka en givare i en artär. Det var det sista som jag behövde just nu och all min självkänsla och självförtroende rasade i botten. Jag fick beröm för ur det hela sköttes runt omkring när en sådan incident inträffar. Chefen och medarbetare talar om för mig att alla inom vårt yrke råkar göra något artärstick genom sitt arbetsliv. Jag kunde ändå inte komma över det och mådde pissdåligt. Det är nu frågan kom om jag skulle lämna tappningsmomentet helt och hållet. Det finns ju massor med andra arbetsuppgifter att syssla med på mitt jobb. Jag godkänner blodgivare, labbsidan, och komponenter. Efter en veckas paus från tappning bestämde jag mig för att inte ge upp utan ta tag i mina rädslor.
Igår var dagen att ta tag i tappningen igen och det var som att lära om sig allt från början, jag var osäker och lågmäld i talet. Det var så vackert att blodgivare som känner mig försökte peppa mig med massor med kärlek. Precis efter att jag stack en så viskade han att "du måste lära ut det du gör". Nästa givare talade om hur skönt det kändes att bli stucken av en så vacker kvinna. Någon annan satt i stolen och grät (rädsla för nålar) som efteråt tackade och sa "det hade inte gått utan dig". En annan givare som reagerade på min tystnad och frågade hur det var och jag svarade att det är en liten down period nu. Han brast ut "Du får aldrig sluta med det du gör så bäst". Efter dagens slut så kom jag på det ironiska att det bara är blodgivarna som faktiskt kan få mitt självförtroende tillbaks och jag hoppas det går fort.
Blodgivarna gör min dag och det är verkligen världens bästa jobb när man får så mycket Skratt och kärlek tillbaks.
8 maj 2016
Om jag inte vågade?
Var länge sedan jag bloggade så förstår om ingen läser det här.
Dagarna i Maj och alla FBs tillbakablickar får mig att färdas tillbaka 4 år i tiden till 2012. Ganska kaotisk när jag tänker efter. Jag bodde i Lund i en lägenhet som jag vantrivdes i, med en granne som kastade vatten på en när man vistades på uteplatsen. Han kunde ringa på kvällen och hota med polisen om vi inte stängde av Tvn. Ett område med dåligt byggda lägenheter som hade utsugit all energi jag hade i arbete med Hyresgästföreningen mot LKF. Hursomhelst hade jag fått fast anställning på Blodcentralen Kristianstad/Hässleholm, vilket innebar 3-4 tim. pendlande varje dag. Slitningar kulminerade mellan mig och dottern som då var 17 år, kaotiskt tillstånd när jag inte var hemma så mycket. Lösningen var en flytt!
Den ekonomiska situationen efter ytterligare en termin med studier gjorde en flytt fullständigt omöjlig, samtidigt som det inte skulle fungera att pendla i längden. Efter lite tankeverksamhet så bestämde jag mig för att säga upp min lägenhet i Lund och flytta ut till husvagnen under sommaren, utan att ha någon fast bostad till hösten. Hmm bostadslös....och vänner sa till mig att jag var galen, inte riktigt klok och ruskade på huvudet. Så blev det i alla fall, hela mitt hem packades ner i en box för förvaring och småsaker följde med till paradiset. Jag minns innan jag lämnade lägenheten i Lund att jag tog en djup funderare att det här får inte bli annat än bra. Dotterns boende hade jag löst att hon kunde bo hos sin pappa eller hos vår bonusfamilj under veckorna för att slippa bo i husvagnen. Dock blev det aldrig så utan hon ville själv vara i Paradiset, bo i vagnen och gå 4 km in till byn varje dag för att ta tåget till Lund. Jag protesterade men hon insisterade att det gick fint. Någonstans här känner jag av att hon har fått min styrka...
Sommaren flyter på och det var lite som att ha semester samtidigt som jag jobbade. Någonstans i Augusti börjar paniken, om att vi måste ha någonstans att bo. Jag letade och letade, fann några superdyra förslag som skulle funka om jag inte hittade något annat. Så kom förslaget om lägenheten, en central trea mitt i Hässleholm. Ganska nergången med väggar totalt sönderrivna av katter och andra djur. Detta kom att bli min räddning då de 2 som var före mig i kön tackade nej pga. av hur lgh såg ut. Bostadsbolaget lovade renovering och jag kunde se hur det skulle komma bli. Dottern var inte för glad i lgh eftersom hennes ögon inte kunde se hur bra det kan bli. Kontrakt skrivet och vi flyttade in 1 September, boxen kom med hela mitt bohag. Lgh renoverades ett par veckor efter och det blev hur bra som helst. Stormtrivs fortfarande i samme lgh med stan runt knuten, raggarbilar som kör förbi balkongen, en 80-tals stad där bondekulturen ligger kvar, folk ser upp på varandra och man känner av att det är vi tillsammans trots att man inte känner personerna man möter. Naturen med rövarskog har jag 10 min bort.
Men tänk om jag inte vågat ta steget ut till bostadslöshet??? Tänk om jag inte vågat inhandla min lilla 3 rummare för 5000 Kr (trots avsaknad av körkort) Vem är det egentligen som styr vad man kan/bör göra och inte?? huvudsaken är väl att det blir ett bra outcome och att man själv utvecklas. Frågar man dottern idag så har hon mest positiva upplevelser från tiden i husvagnen. Hon har ju lärt sig nu att våga känna på det omöjliga för att nå något bättre :)
// Peace & Love
Dagarna i Maj och alla FBs tillbakablickar får mig att färdas tillbaka 4 år i tiden till 2012. Ganska kaotisk när jag tänker efter. Jag bodde i Lund i en lägenhet som jag vantrivdes i, med en granne som kastade vatten på en när man vistades på uteplatsen. Han kunde ringa på kvällen och hota med polisen om vi inte stängde av Tvn. Ett område med dåligt byggda lägenheter som hade utsugit all energi jag hade i arbete med Hyresgästföreningen mot LKF. Hursomhelst hade jag fått fast anställning på Blodcentralen Kristianstad/Hässleholm, vilket innebar 3-4 tim. pendlande varje dag. Slitningar kulminerade mellan mig och dottern som då var 17 år, kaotiskt tillstånd när jag inte var hemma så mycket. Lösningen var en flytt!
Den ekonomiska situationen efter ytterligare en termin med studier gjorde en flytt fullständigt omöjlig, samtidigt som det inte skulle fungera att pendla i längden. Efter lite tankeverksamhet så bestämde jag mig för att säga upp min lägenhet i Lund och flytta ut till husvagnen under sommaren, utan att ha någon fast bostad till hösten. Hmm bostadslös....och vänner sa till mig att jag var galen, inte riktigt klok och ruskade på huvudet. Så blev det i alla fall, hela mitt hem packades ner i en box för förvaring och småsaker följde med till paradiset. Jag minns innan jag lämnade lägenheten i Lund att jag tog en djup funderare att det här får inte bli annat än bra. Dotterns boende hade jag löst att hon kunde bo hos sin pappa eller hos vår bonusfamilj under veckorna för att slippa bo i husvagnen. Dock blev det aldrig så utan hon ville själv vara i Paradiset, bo i vagnen och gå 4 km in till byn varje dag för att ta tåget till Lund. Jag protesterade men hon insisterade att det gick fint. Någonstans här känner jag av att hon har fått min styrka...
Sommaren flyter på och det var lite som att ha semester samtidigt som jag jobbade. Någonstans i Augusti börjar paniken, om att vi måste ha någonstans att bo. Jag letade och letade, fann några superdyra förslag som skulle funka om jag inte hittade något annat. Så kom förslaget om lägenheten, en central trea mitt i Hässleholm. Ganska nergången med väggar totalt sönderrivna av katter och andra djur. Detta kom att bli min räddning då de 2 som var före mig i kön tackade nej pga. av hur lgh såg ut. Bostadsbolaget lovade renovering och jag kunde se hur det skulle komma bli. Dottern var inte för glad i lgh eftersom hennes ögon inte kunde se hur bra det kan bli. Kontrakt skrivet och vi flyttade in 1 September, boxen kom med hela mitt bohag. Lgh renoverades ett par veckor efter och det blev hur bra som helst. Stormtrivs fortfarande i samme lgh med stan runt knuten, raggarbilar som kör förbi balkongen, en 80-tals stad där bondekulturen ligger kvar, folk ser upp på varandra och man känner av att det är vi tillsammans trots att man inte känner personerna man möter. Naturen med rövarskog har jag 10 min bort.
Men tänk om jag inte vågat ta steget ut till bostadslöshet??? Tänk om jag inte vågat inhandla min lilla 3 rummare för 5000 Kr (trots avsaknad av körkort) Vem är det egentligen som styr vad man kan/bör göra och inte?? huvudsaken är väl att det blir ett bra outcome och att man själv utvecklas. Frågar man dottern idag så har hon mest positiva upplevelser från tiden i husvagnen. Hon har ju lärt sig nu att våga känna på det omöjliga för att nå något bättre :)
// Peace & Love
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)